Julkorts verkstad
Har haft lite tid att pyssla nu när jag och Isabella har varit hemma och julkort ligger ju i tiden julkort blev det!
Allt som jag har användvänt har jag köpt på Pyssloteket på Vallahallavägen 48
GRATTIS MALIN…
… som idag den 27 november fyller 40 år!!!
Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år! Javisst ska hon leva, javisst ska hon leva, javisst ska hon leva uti hundrade år. Åh när hon har levat, åh när hon har levat, åh när hon har levat uti hundrade år, ja då ska hon skjutas, ja då ska hon skjutas, ja då ska hon skjutas på en skottkärra fram. Åh när hon har skjutits, åh när hon har skjutits, åh när hon har skjutits på en skottkärra fram, ja då ska hon hängas, ja då ska hon hängas, ja då ska hon hängas på en häst bak och fram!
Ett fyrfaldigt leve för Malin på 40 års dagen, hon leve, hipp hipp HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!
Nu är gipset borta!
Igår blev Isabella av med gipset. Innan vi åkte var hon jätte rädd och bara grinade och vill absolut inte ta av det men väl där, höll hon krampaktigt i min hand men var lung. Jag har aldrig varit gipsad eller umgåtts med någon som varit det så det var ju tur att informerade mig väl om att hon säkerligen kommer att halta i ca 2 månader! Det trodde inte jag, hade dom inte sagt det hade jag nog trott att något var fel på benet. Hon får inte klättar, springa, hoppa, åka pulka mm de två närmaste veckorna, även om hon vill och kan, utan det är bara stilla lekar som gäller, det trodde jag inte heller. Hade redan på morgonen sagt till henne att vi skulle åka pulka på em men det fick vi ju inte och hon tog det bra. Jag trodde att hon skulle kunna gå på benet, inte bra men någolunda men hon kan ju knappt gå alls nu! Ramlar ofta och har ont, känns lite som om vi började om från början igen. Läkaren var osäker på om hon ens kunde gå till Cherstin på måndag!! Så vi får väl se om jag börjar jobba då eller om jag blir hemma ännu längre :S. Skulle verkligen behöva jobba för ekonomin är som sagt åt skogen!! Men barn är ju fantastiska och så även människokroppen så det kan ju även hända att hon återhämtar sig på ett par dagar och att det blir som vanligt igen. Jag hoppas det både för min och hennes skull!
Jä**a försäkringskassan!
Faan jag blir så arg!! Ringde till försäkringskassa för att höra när jag får pengar för att jag varit hemma med Isabella. Jag har pratat med dom under tiden, eftersom jag inte hade internet och inte kunde begära pengar skulle dom skicka hem papper som jag skulle skicka in, men några papper fick jag aldrig. Fick igång internet och då gick jag dirket in på försäkringskassans hemsida och fyllde i allt så jag skulle få pengar tills alla räkningar ska betalas, alltså typ nu. Jag skickae in intyg från dagmamma om att Isabella inte har varit hos henne under den tid jag VABBAR för, skickade in ”Intyg om tillfällig föräldrpenning” från sjukhuset där läkaren skrivit att jag måste vara hemma och vårda Isabella, kopia på min lönespec som var på 0 kr. Allt för att dom skulle slippa kolla upp det själva (det tar längre tid då) allt för att dom skulle se att det inte var nått mygel utan att jag verkligen har varit hemma. (Missförstå mig inte nu, jag tycker att det är bra att dom tar tag i fuskarna och att dom kollar upp om det är VAB på riktigt eller inte men tyvärr tar det ju längre tid att få pengarna då, och eftersom jag är helt pankoch räkningarna ändå dimper ner i brevlådan vill jag skynda på det hela) Kvinnan jag pratade med var jätte snorkig och otrevlig och hennes svar på allt vara bara ”Vi har 5 veckors handläggnings tid så du får inga pengar än på några veckor”, ”vi har 5 veckors handläggningstid, det kan du läsa på hemsidan”, ”jag kan inte göra något åt det för vi har vi har 5 veckors handläggningstid” Jag hade lust att skrika åt henne att jag har fattat att dom har 5 jävla veckors handläggningstid men jag behöver pengar iallafall för jag har, trots deras förbannade handläggningstid, räkningar som skall betalas typ NU!! Dessutom var det 2 veckor sen jag skickade in allt med det hade dom inte tittat på. Men det är ingen idé att visa att man blir arg och otrevlig för då antecknar dom det och sen är det kört att ringa och hoppas på hjälp i fortsättningen.
Så va faan gör man?
Ska ringa i morgon med och hoppas att jag får prata med någon annan som åtminstånde kan vara lite trevligare och som förhoppningsvis kan försöka snabba på det hela lite. Vore ju trevligt så här inför en massa födelsedagar och jul!
Tiden går så fort!
I morgon är det precis fem veckor sen Chertin ringde mig på jobbet och berättade att Isabella hade ramlat ifrån en gunga i parken. Hon sa att hon skulle åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med Isabella och ville att jag skulle möta dom där för Isabella kunde/ville inte röra benet. På vägen ifrån jobbet i typ 180 km/tim ringde Chertin igen och sa att hon inte vågade flytta Isabella så hon hade ringt efter ambulansen som var på väg så jag skulle komma till parken istället. Lätt stressad vände jag och körde mot Hökarängen. När jag kommer fram till parken parkerar jag på trotoaren och så fort jag öppnar bildörren hör jag hur Isabella gallskriker!! (Alla som känner henne vet att hennes röst kan väcka döda!) Jag tar jackan, plånboken och en påse med clementiner i och springer men halkar i en lerpöl och ramlar handfallen frammåt och skrapar upp byxorna och ena knät, clementinerna i påsen blir mos och jackan blir rätt så lerig. Jag reser mig upp och springer till Isabella. Hon ligger kvar på marken under gungan hon ramlade ifrån, Cherstin har lagt filtar över henne så hon inte ska frysa. Det sitter två kvinnliga ambulansförare på huk vid henne och försöker prata med henne men hon bara skriker i högan sky! Hon är av någon konstig anledning rädd för allt vad läkare mm heter. Jag sätter mig brevid Isabella och tar hennes hand och försöker lugna henne men hon är totalt panikslagen med uppspärrade ögon och är knappt kontaktbar. Dom frågar om det är ok att dom klipper upp hennes galonbyxor och stövel för att kunna titta på foten och benet, hon gallskriker: NEJ, INTE KLIPPA SÖNDER MINA KLÄDER!!!, INTE KLIPPA SÖNDER MINA KLÄDER!!!, INTE KLIPPA SÖNDER MINA KLÄDER!!! Men givetvis var det ok. Hela tiden kallar den ena kvinnan henne för ”Bella”, något som varken jag eller Isabella tycker om att hon blir kallad. Men eftersom situationen är som den är så säger jag ingenting men när kvinnan frågar mig någon är jag lite övertydlig när jag säger Isabella, men hon förtsätter att säga ”Bella”. Vi lyfter över henne på båren och dom bär in henne i ambulansen. Alla andra barn i parken står helt skräckslagna och bara tittar. Jag hinner inte gå fram och prata med Felicia och Hampus som förmodligen är helt skräckslagna och skulle behöva att jag gick fram och kramade dom och berättade att allt skulle bli bra med Isabella, att dom inte behövde vara rädda, men som sagt, det hinner jag inte. Rikard kommer springande, även han hörde Isabellas skrik så fort han klev ur bilen. Jag hinner bara säga att jag åker med henne i ambulansen och att Roffe har mina bilnyckar och ska flytta min illa parkerade bil. Ambulanskvinnan säger: ”Bella, Bella nu MÅSTE du sluta skrika” för Isabella skriker hela tiden i panik och i smärtor. Isabella blir jätte arg och skriker åt kvinnan: ”JAG HETER INTE BELLA, JAG HETER ISABELLA!!” Kvinnan bara tittar på henne, tilltalar henne som Isabella några gånger innan hon åter igen börjar kalla henne för ”Bella”. (Något oproffsigt kan jag tycka) Vi åker iväg till Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Efter närmare 6 timmar har benet röntgats, det han konstaterats att smalbenet är av på två ställen, hon har fått morfin, vilket hjälper väldigt bra och hon är emellan åt lung och glad och det går att prarta med henne, hon sover en liten stund innan det är dax att gipsa benet. På så här små barn gipsas hela benet, från ljumske till tår. Hon är även för liten för att gå på kryckor så det blir rullstol och gips i 4 – 5 veckor, och jag ska vara hemma med henne i 5 – 6 veckor. Det kändse som en evighet när dom sa det! Även de första dagarna var hemska och Isabella var så knäckt och deprimerad. Så fort hon såg rullstolen så grät hon, hon bara sa att hon önskad att det var någon annan som låg där, inte hon. Vad jag än gjorde eller föreslog så ville hon ingenting. Det kändes som om hon förlorade livslusten helt och hållet. Jag höll på att bli tokig eftersom jag inte visste ur jag skulle hjälpa henne. Men det blev bättre ju längre tiden gick och nu är det som sagt dax för avgipsning i morgon kl 10.15. Jag ska vara hemma med henne en vecka till sen ska livet återvända till det normala igen…. Det ska blir skönt, väldigt skönt men någonstans hade jag ju ändå tänkt att jag skulle hinna med lite saker här hemma, vilket jag inte hunnit såklart men jag har ägnat nästan all vaken tid till Isabella och det är ju därför jag var hemma så jag har inte så dåligt samvete ändå. När jag väl börjar jobba igen så kommer jag nog upp i fart igen och då kommer hemmet bli fixat i ett naffs…..eller inte, ha ha. Äh det löser sig, det är ju ingen annan som gör iordning iallafall så det får ta den tid det tar 
