Kär i livet…
Vet inte riktigt vad som hänt med mig, kanske är det veckan på Menorca som har förändrat mig så. Jag är så satans kär i Rikard, känner mig alldeles nykär och pirrig varje gång jag ser honom. Jag är så kär i mina barn och vill spendera all min tid med dom, har mycke mer tålamod och känner mig bara så underbart lycklig! Nu kanske det låter som om jag annars inte tycker om ina barn vilket jag verkligen gör men vissa dagar har det varit så skönt att gå till jobbet för att slippa vara hemma, eller längta tills vi ska ha barnvakt så man får ”vila” lite ifrån mamma livet ( tror alla kan känna så men inte erkänna det, verkar föröverig vara vanligt förekommande,iallafall bland dom jag känner och vissa jag umgås med, att man inte erkänner fel och brister i vardagen bara låssas som om allt är jätte bra jämnt men det är så genomskinligt och fånigt!)
Men iallafall så är det inte så just nu och jag hoppas att jag kommer fortsätta känna så här, risken är ganska liten att resten av mitt liv kommer vara helt underbart men skulle vara skönt om det mestadels fortsatte vara så här!!
